Musiken vrålar ur högtalarna, stämingen är hög, det är folk överallt i målområdet och där är målet och den gröna mattan som leder mig upp till målpodiet…… klockan är 22.57 lördagskväll.
Hur hamnade jag här på denna tävling som är en av 10 st på Ultra World Tour där det kryllar av världsstjärnor och lilla jag.

 

Det började egentligen redan förra året när jag var här nere på Gran Canaria och sprang Advanced 83 km med min kompis Carsten. Vi sprang detta loppet och sa någon månad senare att nästa år tar vi 125km!
Jag har sprungit en hel del halvmaror under 90-talet och sedan haft ett långt uppehåll till 2010 när jag efter 4 år nere på Gran Canaria som massör flyttade hem till Norge och sedan Göteborg där jag träffade min numera fantastiska fru.
Så förra året var då det gick upp i huvudet på mig att det är det här med Ultra jag vill göra mer utav och utmana mig själv mer och se vad jag och min kropp klarar av. Så fredagen den 26 februari satta jag och Carina oss på planet ner till Gran Canaria för att få en veckas träning innan examensprovet På Transgrancanaria skulle göras den 4 mars kl 23:00 då starten skulle gå.
Jag var inte ensam ifrån Göteborg, det var Mats Niklasson, Erik Billerby, Christian Johansson, Andreas Pettersson och Zoltan kuthy som jag visste om skulle ner hit och kuta detta galna lopp.
Mats och jag med fruar skulle bo i varsitt hus i Tauro som vi hyrt.
Min kompis Carsten hade varit här nere och tränat i 6 veckor och kände till banan bra nu. Redan på söndagen så skulle vi testspringa de första 42 km var tanken. Det var Mats, Erik, Carsten och jag som satte oss i bilen kl 05:15 mot Agaete. Erik kom själv ifrån bergen där han hade hyrt in sig uppe i Tejeda.
Vi hade ganska bra väder de 10 första minutrana. Vi startade vår färd upp mot Tamadaba vid 7-tiden vilket var ca 10km och tog oss ca 2 tim. nu blev det kallt, blåsigt och regnigt värre. Varför gör man detta frivilligt. Vi fortsatte mot Altavista och nu var det inte kul längre i kylan. Vi skulle ju ha det varmt och gott här nere på Gran Canaria, trodde vi. Vi sa att vi kör på till Artenara och tar taxi ner till bilarna igen för att inte bli sjuka.
Vi blev väl omhändertagna på ett litet cafe med varmt kaffe och varm choklad och en bunke filtar att värma oss med. En galen taxifärd ner till bilarna och vidare tillbaka till Tauro där solen värmde och termometern stod på 24 grader, i bergen var det 12 grader och storm.
Någon dag senare testade vi en annan del av banan som vi skulle få i mörker under loppet visade det sig.
Men nu till loppet och det som rörde sig i huvudet på mig då. Vi hämtade ut startkitet på Torsdagen och där var det fullt ös när vi kom dit vid 10-tiden. Nu började jag fatta att det är snart dags för ditt livs största utmaning. Nervositeten blev mer och mer påtaglig ju närmare starten vi kom.

 

Jag sov inte så där jättebra den natten mot fredag och vaknade redan kl 7. Kunde inte somna om utan jag gick upp och kollade på utrustningen som skulle med mig det närmsta dygnet.
Jag och Mats körde till Expon för att lämna in våra dropbags som vi kunde få ut i Garañón efter ca 82km.
Det var mycket vatten och mat som stoppades i kroppen på fredagen och nu var jag klädd för start. Vi blev avsläppta vid expomeloneras av Carina och Gulvi. Nu var det bara att sätta sig på bussen som skulle ta oss till starten i Agaete andra sidan av ön. Sen skulle vi springa tillbaka hit för att få medaljen runt halsen, en liten nätt tur på 125km och som skulle ta oss över bergen och ner i dalarna för att sedan bestiga några berg till innan vi fick en platt avslutning de sista 6 km.
I starten var det fullt ös med musik och en speaker som var snabb i munnen med att presentera den ena stjärnan efter den andra, Sondre Amdahl, Didrik Hermansen, förra åretsvinnare Gediminas Grinius och svenska Jonas Buud. På damsidan var den grymma tjejen Núria Picas en av favoriterna. Tänka att lilla jag skulle stå på samma startlinje som dessa giganter, mäktig känsla. Jag och Carsten vi hade vår plan klar för natten och följande dag.

 

Vårt mål var:
1. Genomföra loppet
2. Försöka oss på runt 20-21 tim
3. Min plan om det inte går, under 24 tim

 

Vi hade ju gjort Advanced 83, jag gjorde det på 13:35, förra året och visste vad som väntade efter 42km. Vi ställde oss alla på tiden under 20 tim i startfållan och fick då flertalet av alla dessa 871 som startade, bakom oss.
1 min till start musiken pumpar liksom min puls av spänning. När sedan speakerntillsammans med alla oss löpare räknar ner är det bra drag i hamnen och PANG så var vi iväg….
Nu for Jonas Buud och alla andra iväg som om det vore ett platt maraton lopp vi skulle göra, vi joggade dock iväg i vår takt.
Jag såg Erik och Andreas dra iväg liksom Christian medans jag och Carsten höll oss till planen som vi hade, gå i rask takt upp till första toppen på 1:58 så var ett delmål avklarat. Mats låg lite bakom oss i sin takt, han är en grym kämpe!! Vi matade på uppför steg för steg. En lång orm som slingrade sig uppför berget av pannlampor och röda bakljus. En mäktig syn!
Vi kom upp till Tamadaba på 1:53, 5 min förre tidsplanen och allt var fint i kroppen. Vi fyllde snabbt på vattenflaskorna tog lite ost och skinkkubber sen vidare. Vi var där max 2min innan vi var på väg igen. Nu var det utförslöppning. Vi höll ett bra tempo och körde på i lagom takt för att inte förstöra våra lår med mjölksyra i nedförsbackarna som var långa och branta med rullstenar. När vi kom till botten hade vi tappat 900 höjdmeter på ca 6km. Klättringen upp till Altavista var tuff och vi tappade 25 min på den mot vår plan. Vi hamnade bakom några som inte var så snabba så omkörningen var tidsödande för oss visade det sig. Vi gjorde vårt bästa för att komma ikapp detta men det gick inte. Nu var det Artenara som var nästa mål och vi stod på i tempot här också men låg fortfarande efter i planen. In i det stora partytältet där det fanns stolar till behövande. Vi fyllde vatten käkade snabbt och drog iväg. Nu var målet att passera Fontanales innan 07:00 då starten gick där för Advanced 83km. Det skulle vi klara med 10 min marginal om vi höll tempot vi hade haft hittills.
Det var ingen rolig stig ner till Fontanales såg mer ut som en bobbana med buskar som hängde ut över där vi skulle springa i mitten på fåran.
Natten skulle snart vara över när vi kom fram dit. Jag tycker att jag klarat av natten bra och mådde bra i kroppen. Pannlampan som jag har var jag riktigt nöjd med, Petzl Nao. Hade inte behövt byta batteri under natten och det kändes riktigt skönt att kunna lita på den kapaciteten som den har med bra ljus och lite strömförbrukning!
Vi kom in i Fontanales 06:49. Där stod Advancedlöparna klara för start och vi fick ett riktigt bra mottagande där i depån. Fyllde snabbt på och gav oss iväg igen till musikens dunkande och publikens jubel liksom alla löpares applåder när vi sprang ut ur byn.
Det var på väg att bli en ny dag för oss. Tuppen gal och hunden skällde, någon gammal tant som kom ut ur sitt hus, som en film spelades upp i svart vitt kändes det som.

 

Vi matade på och efter en stund så kom täten i Advanced och ville förbi oss. Vi gick och de sprang uppför som bergsgetter. Helt galet att se när de på lätta steg for förbi oss. Ganska häftigt att se hur fort det går för eliten när man själv tycker att man står på och de far förbi som om jag var publik. Men vi hade ju 45km i benen när de kom ikapp oss.
Det var fantastiska vyer som vi nu hade runt oss med massor utav grönska längs bergssidorna. Dessa vyer gör att man vill hit igen.
Vi passerade Valleseco och rundade torget och kyrkan. Nu var det nerför mot Teror ganska lättlöpt och snabbt.
Men det skulle bytas ut mot en tuff stigning i Teror. Dessa fruktansvärda trappsteg som tar oss uppför när vi kommit ut ur byn tar musten ur benen. Finns inga steg som är ljämna eller lika långa, du tar ett helt steg, halvtsteg eller ett och ett halvt, JOBBIGT!! När dessa är slut så är det uppför en bra bit, 6km närmare bestämt mot Talayòn. Vi kom ikapp Christian på vägen upp och bytet några ord och höll ihop upp till depån. Jag började känna mig seg i benen nu och ville inte dra ner på tempot för Carsten. Jag sa till honom att dra själv jag måste slå av lite. Så efter 62 km drog han och Christian iväg och jag fyllde på mina energidepåer där. Började sedan färden uppåt innan utförslöpan ner mot Tejeda.
Framme där på toppen innan utförslöpan fick jag se mina supportrar, Nilla och Carstens sambo Karin med dottern Moa. Heja Niclas heja!!! Jag låg 7 min efter Carsten och Christian nu, kändes bra. Jag skall plocka in detta var min tanke redan då.
Jag matade på och solen började värma upp kroppen. Utsikten var fantastisk när jag såg ut över dalarna och Teneriffes vulkantop Teide bjöd på en magnifik utsiktspunkt med sin snöklädda topp. Förra årets lopp ner mot Tejeda gick i bra fart tillsammans med en Argentinare. Det gick inte lika snabbt i år men ner kom jag och fick snacka med två Solvikingar på vägen ner, Gabriela och Hanna, de körde på bra där!!
Musiken började höras ifrån depån i Tejeda och heja ropen var lika sköna att höra som på alla andra ställen.
När jag kom in i depån så stod Andreas där med ett leende. Kul att se honom och han var lite sliten i benen men vid gott humör. Vi byte några ord och önskade lycka till på vägen mot mål. Han drog vidare och jag fyllde på med energi, packade ner min jacka och tog fram solbrillorna och glänste ikapp med mitt leende mot publiken och tackade för mig.
Nu viste jag att det var ca 2 timmar upp till Roque Nublos topp, min höjdpunkt på detta loppet, älskar den platsen av många skäl. På vägen bort mot stigen som går av till vänster mot uppstigningen ringde jag Carina för att meddela mig och min status. Fick en grym energi kick av detta så jag glömde bort att ta till vänster, spanioren skrek på mig och jag vände om och gick tillbaka de 75 meter jag gick för långt.
Jag tackade honom och utbyte några ord när jag sedan passerade honom.

 

Steg för steg mot toppen och där var ju Christian också på väg upp. Han var sliten sa han, benen var stumma och farten var låg. Lycka till skrek jag och drog vidare upp. Jag hade en grym formtopp nu. Fanns inget i kroppen som sa sakta ner nu!! Jag mastade på upp upp upp…. Vilken skön känsla när det kommer till en så. Här är det mäktiga vyer som vi får ta del av, önskar alla fick uppleva detta. Nu var det nära toppen och här finns det supportrar i massor som vill hjälpa sina nära och kära med peptalk, en dunk i ryggen och massa annat som kan hjälpa till. Så var det för mig också. Nilla, Karin och Moa stod där med kameran och flaggorna vilt viftande. Jag småsprang ut till denna stora stenen och fick en funktionär till att registrera mig med sin blipapparat. Tillbaka till uppfarten för att sedan ta vänster ner mot Garanòn.
Men vi hann med lite småsnack och fotografering innan jag drog vidare, det är viktigt att ge sina supportrar tid också, utan dem vore vi ingenting på vår färd!! Jag hade bestämt mig för att mat måste min kropp ha nu i Garanòn. När jag kom ner dit var det fullfart in i huset. Dropbags till höger och mat till vänster, jag tog vänster och tryckte i mig en stor portion pasta med någon sås till, GOTT!! Fyllde flaskorna med vatten och coca cola, godis i munnen och lämnade min dropbag till sitt eget öde där och då. Tack för att du fanns där men jag orkar inte bry mig om dig just nu sa jag till min dropbag.

 

Hur tänker man nu då när man varit ute i nästan 16 timmar och ”bara” har en maraton kvar innan man får njuta utav segerns sötma.
Jag kunde ju banan så jag viste vad som väntade. För mig där och då var det bara ett mål kvar. Jag skall under 24 timmar punkt slut!!
Vägen som tar oss ner till Tunte är inte någon motorväg direkt den är hemsk. Efter maten startar du med en backe på ca 1200 meter uppför och det är ca 300 meters höjdskillnad. Ser du den framför dig….. nej jag kunde tänka mig det. Det är som en vägg när du kommer fram till den och stigen är rakt uppför. Det som fick dig att vakna ur ditt töken på vägen upp var snön som låg där under en tallkvist.
Nästan uppe nu. Då ligger det två svenska killar framför mig hör jag. De är inte heller vidare förtjusta i denna backe. När jag kommer upp sida vid sida med dem så säger den ena till mig.

 

- Är det du som är Ultraniclas på Instagram?
- Ja, hur vet du det?
- Jag kände igen dig!

 

Sen var det mycket snack och trevligt tjöt oss tre emellan. Vi höll ihop i flera timmar sedan och hjälptes åt att dra och peppa varandra. Kul med nya vänner och nya ämnen att snacka om på ett så långt lopp som detta är. Vi kom ifrån varandra men kom ikapp igen och så höll vi på.

 

Tunte ligger där nere och vägen dit är allt annat än rolig. Stökiga stiga och steniga vägar ner vilket gör att farten inte kan hållas uppe utan man tvingas gå mer eller mindre just nu. Hjärnan är inte helt klar den heller så man är inte lika snabb i sina tankar vilket gör att du är inte lika snabb i dina rörelser när du sätter ner fötterna. Det är med andra ord tungt just nu.
Men återigen är mina supportrar där med sina glada tillrop i depån när jag kommer fram till Tunte. Muskien dunkar ur högtalarna och jag kan inte låta bli i mitt glädjerus att bjuda på lite dans i depån, inte dem snyggaste movsen men jag lovar att det var bra drag i depån. Jag fick nu min sista lägesrapport av Nilla, Karin och Moa.

 

Carsten ca 45 min förre.
Erik ca 1.5 timme förre.

 

KÖR PÅ NU SÅ HÅRT DU KAN!!!

 

Då var det bara att köra på då, sista 31km. ut ur Tunte och vidare upp för den slingriga vägen som ser jobbigare ut än vad den är. När man kommer upp så ser man ner på båda sidorna av berget för vägen går runt toppen och ner på andra sidan.
Nu är det nerför och det svider i låren, finns inte mycket kvar där nu för att stå emot i nedförslöpningen, konstigt!! Men jag är mycket frächare än jag var förra året vid samma ställe men med 42km mer i benen nu, bättre tränad kanske!?
Vi hjälps åt att dra nu mina nya vänner, Robert och Martin ifrån Stockholm och jag. De springer Advanced 83km. Jag som kan banan berättar för dem vad som är kvar och de uppskattar detta för även dem är slitna nu! Robert har skoskav sedan flera mil tillbaka. Inget gnäll på honom inte han kör på ändå, Stark kille det där! Vi närmar oss Ayagaures och jag drar på lite för klockan går snabbt nu och jag vill ner till depån. Jag ser att det finns en chans att komma in under 23 timmar om jag inte maskar för mycket nu!!
Äntligen framme i depån. Jag sätter mig på muren och börjar plocka fram min pannlampa ur ryggan, lägga ner mina solbrillor. Får hjälp av en tjej att fylla på mina flaskor under tiden. Var nog i depån ca 5 min sedan drog jag vidare. Nu är det inte långt kvar så kör på nu NICLAS!!!
Det är mindre än Göteborgsvarvet finns inget som kan stoppa dig nu.
Jag matade på snabbt uppför nu på grusvägen som slingrade sig upp i mörkret. Den ena efter den andra passerades, pulsen låg på 128 och jag fattade inget, så låg hur är det möjligt i detta tempot efter 20.5 timme.
Uppe på toppen nu var det nerför och då kom tre av dem jag passerat på vägen upp och drog förbi mig, bättre lårmuskulatur i deras kroppar, skit i det kör på nu.

 

När jag kom ner var det en stening bana som vi sprang i tisdags och det gick bra då, men nu var det inte samma fart och den kändes mycket jobbigare och LÄNGRE!! Klockan gick och jag med den. Äntligen lite grusväg och platt. Nu började jag få fart under skorna och helt plötsligt i mörkret ser jag en dansk flagga.

 

-Carsten är det du?
-Ja det är det och jag är helt slut i kroppen och orkar inte prata så spring du.
- Okej är det säkert, du vill inte att vi skall ha sällskap då.
-NEJ, kör på du, var fan fick du din energi ifrån gick inte du tom på den i Talayòn
- Jo men jag har fått mat och ny energi längs vägen så jag är förhållandevis pigg nu. Är det okej om jag gör ett försök på under 23 timmar det 6 km kvar och jag har 45 min på mig.
-Gör det men det blir tufft, hej då
-Hej då

 

Där drog jag på för nu skulle jag fixa det!! Jag räknade snabbt i huvudet vad jag måste hålla för fart och sedan var det full gas.

 

Nu var det mycket känslor i kroppen och glädjetårarna rullade ner för min kind, skön känsla det där. Jag blev lite sentimental och mycket tankar gick runt i mitt huvud. All träning där hemma, min fru som alltid ställer upp, mina föräldrar som alltid trott på mig i alla lägen och att jag med mina egna ben har tagit mig denna sträckan under detta dygn……

 

Jag sprang igenom sista depån, Parque Sur utan att stanna. Hade inte tid om man säger så!! Jag plockade fram min flagga igen och 1 km innan mål tog jag fram min Go pro för att filma min målgång.

 

Nu hörde jag musiken ifrån målet. Det började bli massa goa känslor i kroppen och snart kunde jag få göra det jag planerat för hela dagen.
Målrakan kom och den gröna mattan kom under mina skor. Där framme är målet och Carina såg jag på halva målrakan.
Jag stannar till hos Carina för att ge henne och go kram och en puss, utan henne skulle jag inte vara här!!
Jag är så lycklig och det syns nog för nu vrålar speakern Niclas el Sueco el Campiones……

 

Jag sträcker händerna i luften och lyckan är obeskrivlig just nu, lägger mig på knä och kysser målpodiet!! Jag vänder mig mot publiken och tackar för apploderna och stödet som jag fick av dem sista 100 meterna.
Jag kramar om min medtävlare som nu står bredvid mig lika glad är han. Jag får min medalj av en kvinna som gratulerar mig och bjuder på en kram. Jag får min väst och en segeröl innan jag dansar ut till Carina, Nilla Gulvi, Karin och Moa.
Nu är det fest och glädje i min kropp. Jag mår oförskämt bra, bättre än förra året direkt efter målgången. Men vist f-n är jag trött det är jag men adrenalinet pumpar så jag kan inte hejda mig!! NJUUUUUT NUUUU!!!!

 

TID 22:58:37 så jävla bra gjort och det säger jag själv för det har jag rätt i att göra!!

 

 

Efter månader av träning och slit i höstas och under vintern så klarade jag nu av att göra det som var min dröm jag sprang Transgrancanaria 125km!!

 

Vad har jag lärt mig nu då under detta race:
-Lita på din intuition slå av på takten och du kommer starkare tillbaka i loppet senare.
-Träna mer utförslöpning.

 

Vad tar jag med mig:
-Carsten min trogne vän på detta lopp. Du är en grymt diciplinerad dansk med en stark vilja att följa din plan. Det gick tyvärr inte hela vägen. Men med din envishet så kom du i mål och du skall veta att jag är stolt av dig och det gjorde ont i mig när jag såg dig lida så nära målet. Du är en vinnare oavsett!!! Tack för att jag får ha dig som vän!
-17 min efter Erik, Vilken grym löpare han är, sjukt stark!!GRATTIS ERIK.
-Mats Du är en riktig krigare och kämpe. Har stor respekt för dig och att du krigar dig igenom detta lopp med vilja och går i mål med flaggan i topp!!
-Andreas, Du har en stark vilja och vilket lopp du gör ifrån start till mål!!
-Christian, Du var seg vid 70km men dit pannben sa till dig kör och det gjorde du, Bra jobbat!!
-Zoltan, du gjorde det bra ifjol men i år gick det inte. Men att bryta kräver mod och man skall lyssna på kroppen. Du kommer tillbaka starkare!!

 

Är det slutsprunget nu då….. Nej det är det inte. Jag har haft en otroligt skön semestervecka efter loppet här nere och jag mår riktigt bra i kroppen!!
Jag kommer tillbaka nästa år det är redan bestämt i mitt huvud. Jag måste göra om detta. Kanske någon som vill hänga på?!?!
Låter det galet, ja kanske, det men då får det göra det. Jag skall ner igen!

 

 

Liter siffror för dem som tycker om det.

 

Transgrancanaria 125 km
Startande 784st
Brutit 266st
I mål 518

 

Min placering totalt av damer och herrar 216 av 518
Min placering i herrar totalt 192 av 471
M40 73 av 190